Åh shit alltså.. Vilken kväll.

Har suttit och läst några bloggar som jag inte så vanligen brukar läsa nu. Men just då jag gör det så står det något så speciellt. Något så hemskt som hänt. Jag fortsätter läsa de sorgliga texterna och riktigt känner hur tårarna bara vill välla fram. Tillslut släpper man lös det och då går det knappt att stoppa.

Alltid då jag läser om hemska saker som hänt tänker jag tillbaka på sånt som hänt mig eller min familj och då går det verkligen inte att sluta.
Man ställer sig alltid frågan "Varför?". Varför skulle det hända just nu?, eller "Varför den här personen som förtjänar så mycket bättre?" Det finns ingen som kan svara på.

Det som jag tänker mest på är jag blir ledsen är att jag aldrig träffat min morfar, att min mormor aldrig funnits där för mig och min familj, och jag tänker alltid, alltid på orden "Idag sjunger farmor sista versen".
När jag är ledsen och tänker tillbaka på dehär jobbiga stunderna och händelserna så ekar alltid just de orden inne i mitt huvud. Det var vad min pappa sa då farmor snart skulle lämna oss. Hon som varit sjuk så länge, och jag som nästan aldrig följde med hem till henne på slutet. Som jag ångrar mig! Jag ångrar mig över att inte funnits där så mycket på slutet, bara för att jag var feg och rädd. Jag vågade inte se henne då hon var så sjuk som hon var. Usch, jag vill fortfarande inte tänka på det. Det känns så overkliget, trots att det är länge sedan nu. Men endå, tänker jag ibland när vi åker genom västerby, "Undra vad farmor har för sig". Sen tittar man ner på skorna och minns att det finns ju faktiskt ingen farmor kvar i huset. Då ler man lite och känner att tårarna är påväg fram igen. Ler gör man för att man minns alla fina stunder. När man tänker på en rund liten tant i blåvita kläder och silversmycken som sitter i stolen på verandan och vinkar en välkommen. Där släpper tårarna lös och rinner ner för kinden. Man känner sig lycklig för vad man har fått upplevt med en så underbar och go person. Man känner sig lycklig över att det var just min farmor och ingen annans. Men det är klart att någon mer har en så bra farmor som jag hade, men endå känns det så speciellt. Ingen annan har samma minne som mig. Ingen annan har samma minne som dig.

"Idag sjunger farmor sista versen" det var så himla rätt, och det är väl därför jag minns det också. Vi åkte dit på kvällen, jag och alla systrar. Pappa var redan där i sällskap av farmors bror.
Vi gick fram till henne när hon sov, la våra händer i hennes och sa att vi älskade henne. Hon visste att vi var där. Hon sa farväl till oss också, trots att hon sov. Och den natten flög vår farmor till himlen. <3

Jag minns hur mycket jag inte ville släppa taget om hennes hand. Men att släppa taget är något vi alla måste göra någon gång, vare sig vi vill, eller inte.




Aldrig någonsin kommer jag att glömma er, älskade<3