fear of the dark.
Jag är numera mörkrädd. "Tack vare" en viss person som verkligen förnedrat och kränkt mig och Karolina, igårkväll alltså. Hur kan man bli så rädd för mörker efter enbart en händelse? Bara det tyder väl på att något gick fel. Jag förstår inte hur någon kan behandla en på det där sättet. Och ändå finns det så många där ute som är med om värre saker än såhär. Men det där var inte okej. INTE OKEJ!
Pappa ringer Polis-Monica imorgon och hör med henne hur vi ska lösa denna situation. Jag har ingen aning om man ska anmäla eller bara låta det vara. Inte fan ska "respektlös kille" kunna behandla någon sådär igen. Inte mig, inte dig, i n g e n! Ingen ska behöva bryta ihop och sitta hemma och skaka av rädsla. Och ingen ska behöva dela säng med sin pappa för skräcken av att någon ska komma för nära. Ingen ska vilja stanna hemma från skolan pga rädslan att möta någon och ingen ska vilja gå till skolan för rädslan av vem som kanske kan smyga runt ute på gatan. Ingen ska behöva må illa konstant och ha en och samma händelse spelandes på ett band fram och tillbaka i huvudet. Ingen ska behöva vara rädd för att se ut genom fönstret.
Nu säger jag inte att någon har varit hemma hos mig. Inte ens att någon har varit nära mitt hem, verkligen inte! Men bara bilden av vad som skedde igår och rädslan för denna person får mig att vilja kräkas. Det där gick faktiskt för långt, vart drar du din gräns egentligen?
Pappa ringer Polis-Monica imorgon och hör med henne hur vi ska lösa denna situation. Jag har ingen aning om man ska anmäla eller bara låta det vara. Inte fan ska "respektlös kille" kunna behandla någon sådär igen. Inte mig, inte dig, i n g e n! Ingen ska behöva bryta ihop och sitta hemma och skaka av rädsla. Och ingen ska behöva dela säng med sin pappa för skräcken av att någon ska komma för nära. Ingen ska vilja stanna hemma från skolan pga rädslan att möta någon och ingen ska vilja gå till skolan för rädslan av vem som kanske kan smyga runt ute på gatan. Ingen ska behöva må illa konstant och ha en och samma händelse spelandes på ett band fram och tillbaka i huvudet. Ingen ska behöva vara rädd för att se ut genom fönstret.
Nu säger jag inte att någon har varit hemma hos mig. Inte ens att någon har varit nära mitt hem, verkligen inte! Men bara bilden av vad som skedde igår och rädslan för denna person får mig att vilja kräkas. Det där gick faktiskt för långt, vart drar du din gräns egentligen?
Kommentarer
Noaagnes
Excellent site. It was pleasant to me.
Trackback
